KRS-ONE - Maximum Strength

Released last year, Maximum Strength sounds much better than what an artist's 21st album should have the chance of doing.

But if you feel hiphop with reggae is played out (I don't), maybe you should pass on these.

KRS-ONE - Beware

KRS-ONE - All My Men

"Pun, the one that makes the kids run"

Watching Flow TV's special on Big Pun got me listening to his classics again.

Big Pun was mad charismatic, made better battle raps than anybody, managed to pull of some OK club songs, penned introspective and relationship songs without making a fool of himself, narrated great storytelling tracks, and even dropped powerful political comments. And he was the illest lyrcially, ever. He seperated himself from other technical monsters, such as Canibus, by always keeping the multisyllable madness, the scientific, hyper futuristic lingo deep within the pain and struggles of his everyday life. It is there for a reason, not for just for showing off.

Let us look at often quoted rhyme from his first album. Being in need of money, Fat Joe and Big Pun have agreed to do a quick job for the mob. Everything seemed to go be going well, but soon they will discover something about the people they left "dead in the middle of Little Italy":

"Little did we know we riddled two middle men who didn't know diddily".

With that language-stretching syllable-fest he establishes the scene, introduces two minor characters, tells us what happened to them, and what went wrong. I'm not saying he was the greatest ever. But had he been able to carry his weight and record a catalouge as deep as those of Scarface, Cormega, Ice-T, KRS-ONE, Tupac Shakur, Kool G Rap or Rakim, he might have been just that.

At times Big Pun preferred to spit that undilluted street venom so very few artists are capable of producing these days. Besides being the most technical, he was also one of the most hardcore rappers ever. Proof below; Pun at his rawest, ugliest, at his most obnoxious and ignorant.

Fat Joe, Big Pun & Eightball - Heavy Weights

KRS-ONE and the New World Order

I watched Alex Jones' The Obama Deception yesterday (well, most of it anyway).

While it surely is wise to pay special attention to what kind of people the new president puts in his government (as we saw in the documentary mostly bank people, members of the Bilderbergs and The Trilateral Commision, leftovers from the Bush administration, even Henry Kissinger (of all people) as an advisor), Jones' extreme emphasis on certain people and secret organizations does the whole thing a disservice. Conspiracy theory does not make you feel like the world is in our hands (which it really is), but in the hands of a few very powerful men. His dada-like gusto and ability to dig up interesting factoids should be acknowledged, but his analytical tools need to be sharpened.

What I gained from watching this was mainly a deeper respect for KRS-ONE (who stops by to give his two cents on the new administration). He is one of the few rappers who has had the balls and the intelligence to critize the first black president. His message: "Don't get caught up in the emotionalism of Obama!"

Kris is still completely on top of his game, spiritually profound and verbally razor-sharp, having stayed relevant for more than 20 years, releasing more than 20 albums (Pick It Up form the youtube-clip sounds pretty dope, Maximum Strenght needs to be looked into), and succeeding with seemingly impossible tasks, such as incorporating dancehall and vegetarianism into the boom and the bap and still keeping it one hundred percent hardcore. Twenty-two years after Criminal Minded, he still smacks you over the head verbally. If it is one artist I would like to see live, it would be the Blastmaster.

Now what Alex Jones really should do is record an album with the God, supplying the anti-governmental motivation speeches and creepy electronics backdrops that we are used to from his movies to The Teacher's most politically explicit verses.

KRS-ONE f. Truck Turner - Bring It To The Cypher (prod. by DJ Premier)

Saul Williams f. KRS-ONE - Ocean Within

KRS-ONE - You Thug (prod. by Marley Marl)

KRS-ONE - Sound Of Da Police (Showbiz Remix)

"go and tell ya momma i took a bite outta ya bum..."

Learn about Paul C

Traveling at the Speed of Thought: an incredibly well written article about old school maestro Paul C, the man who taught Large Professor everything he needed to become the producer he is today, and he also supplied the musical brainpower needed to make Critical Beatdown a classic. Why is Give The Drummer Some one of the funkiest tracks ever? Because of Paul C.

Together with other genius innovators such as Kurtis Mantronik and The 45 King, he is a half-forgotten (extra obscure perhaps "because he preferred to work without contracts", and so mostly "did not receive credit for his production") master architect of this rap music thing. These people were the Premiers and Pete Rocks of their generation.

"Paul C panned the record, then he just flipped out on the programming. It was crazy.” Extra P says, “It was crazy” three more times and grimaces like it’s so good, it’s McNasty.

Wu-Tang meets Blue Note

More here...

Redman, Raekwon, Method Man, Ghostface Killah

Four Minutes To Lockdown

Wu always had the best posse cuts, naturally. This is the best one I have heard in a while.

Brott och straff i Sverige

Det kan vara värt att läsa Roger Ibsens artikel Ingen tjänar på längre straff nu i dagarna när ni lyssnar på Kartellen eller läser i tidningarna om stenkastning i Rosengård.

"Där jag växte upp på 1960-talet fanns det vuxna män som vi ungar såg upp till. De flesta var knegare och kunde umgås med ungdomar på fritiden utomhus. Om någon gjorde något dumt tog de tag i det själva. Kan inte minnas att någon ringde polisen. Dessa vuxna ser man inte längre. Ungarna är vilsna. De som rör sig på stan eller över förortstorget på kvällarna är helt andra män med andra värderingar. De "skyddar" småkillarna på sitt sätt och det kan jag förstå. Vem skulle annars göra det? Föräldrarna som sitter hemma framför sin TV? Fältassistenterna som inte längre finns där ute? Det är en tuff värd att växa upp i när vuxna sviker."

"Mycket av problematiken med kriminalvården är narkotikalagarna.

Dels genom att de hårda straffen för narkotikabrott överbelastar fängelserna och driver upp kostnaden så att vi inte har pengar till en vettig kriminalvård för andra kriminella. Och dels genom att illegaliseringen av drogerna skapar oerhört mycket annan brottslighet som rån, stölder osv.

Problematiken fanns inte förrän politikerna i Nordiska Rådet under inverkan av USAS president Nixon började driva upp straffen för narkotikabrott. Dvs vi har skapat huvuddelen av vår kriminalitet och våra straffade genom att anamma amerikansk narkotikapolitik."

Stor - Pyskos (prod. Ears)

"Kompis tjänar cash, går hem och meckar en gås...
han får psykos... psykos? pyskos! psykooosss..."

Ears (vem?) har fått ihop ett sånt beat som man bara trodde Pete Rock eller vad dom från Ghostface-skivorna nu heter vore kapabla till. T o m autone är använt på ett smakfullt sätt, vilket jag trodde var omöjligt.

Att lägga ner sorgligheter över ett upplyftande, solskinande soul-beat är genialiskt, eftersom själva produktionen blir en del av terapin. Och sen har vi texten. Tänk Shunno. Jag har under flera år pratat med kompisar om att Sverige behöver en rappare som förenar det bästa med en Dogge och en Organism 12. Nu är han här, verkar det som. Det är bara till att lyfta på hatten.




En fråga återstår: Varför är Petter och Promoe med på det här mixtapet, när de under de senaste åren upplevts mer som en förbannelse för svensk rap än den välsignelse som Stor måste räknas som?

From the Wu-Marginals: Pop Da Brown Hornet

The Wu stretches far and wide, its disciples numerous.

Pop Da Brown Hornet from GP Wu is one of the lesser known swordbearers. You need his Tha Undaground Emperor if you like Wu and feel like listening to some more of that golden age boom music. It reminds me of Lord Finesse, the flow and clever punchlines and the dusty beats (courtsey of RNS, known for producing Shyheim's first classic album), but with a distinctive Shaolin twist. Among Wu-bangers such as Follow Me Up, Endangered Species, and the excellent relationsship-song Wantz & Needs, we find one of the deepest tracks ever recorded in this genre. Black On Black Crime is his S.K.I.T.S, reality rap at its best, with the saddest violin ever sampled and poetic lyrics painting the everyday madness and a hope for better days.

Pop Da Brown Hornet - Black On Black Crime

En ny rap-generation: Fittja Chrille, Masse, Kartellen, Mofo

Ända sedan Chrille hjälpte till att göra Ainasiz till en av de bästa svenska låtarna någonsin har jag väntat på mer med honom. Väntan verkar vara över. På Masses Gott & Blandat 2 hade han med Långt ifrån OK, och på youtube kan man höra Blöta kläder och framförallt Kårens stolthet, en svensk Bad Lieutenant-rap.

En ny generation håller på att ta över. Masse, produktiv och generös, ligger bakom mycket av detta, och har även producerat Samma knas varje dag som förutom Chrille gästas av Kartellen, Stor, Mohammed Ali och Aki. Den här låten är exemplarisk i sammanhanget.

Kartellen kommer säkert vara med på en kant i den nya ordningen. När man vant sig vid deras flow går det alldeles utmärkt att lyssna på dom som ett svenskt Geto Boys. Och riktig gangsta har alltid gått ihop med politik - jmf Ice-T, Scarface, osv. Kul att Mofo är med på ett hörn (ingen svensk vers ännu dock). Geografisk spridning. Nu när samhället verkligen är på väg med gasen i botten åt helvete behövs det mer sån här musik.




***

Rolig lo-fi-video till Gata upp, gata ner, en av de bästa låtarna från Stors Den nya skolans ledare.

Vilhelm Ekelund har definierat god rap-musik

I ett samtal med Vilhelm Ekelund ville vännen K.A. Svensson bestämt ha hans åsikt om den yngre poeten Gunnar Ekelöf.

"Svensson ville mildra reaktionen genom att framhålla mindre vansinniga passager i den senare delen av boken. Men Ekelund genmälde: 'Vansinniga skulle jag inte vilja kalla dem - det är alldeles för vackert ord för sådant. Vansinne är något man måste ha respekt för: en bok av en vansinnig person skulle jag läsa med största intresse. Nej, vad som berör en så ytterst vidrigt i den här sorten är just dess egenskap av motsats till vansinne: den är produkten av den kallaste avsiktlighet.'"

Avsiktlighet är ett användbart och klargörande begrepp. Det är att göra sig till i texten, att beräkna en önskad effekt hos lyssnaren, självmedvetenhet. Denna sjuka har frätt in i mycket rap-musik runt milleniumskiftet och framåt och gjort den tråkig, förutsägbar.

Självklarheten - avsiktlighetens motpol, och den egna stilen saknas. Mycket av hiphopens sorgliga tillstånd kan tillskrivas skivbolagen. Men artisterna har själva stor del i det. Jadakiss, Jay-Z, Nas, och många andra, lider med tiden mer och mer av det jag talar om; vid få tillfällen lyckas de överkomma problemet med avsiktligheten, och då får de arbeta jävla hårt. (Visst, självklart... Illmatic är kliniskt fri från avsiktlighet, men Nas är inte nån sjuttonåring som hänger på parkbänken hela dagarna längre. Rap är hans jobb.)

Vad är definitionen på självklarhet? Biggie, Too Short, Scarface, Big Pun, Tragedy Khadafi, osv...

På Show U How säger Marcus, "I heard somewhere that hip hop was dying, well give that motherfucker mouth to mouth"; om alla rappare som gnällde ägde hälften av hans självklarhet och stil så skulle de haft sitt på det torra.

Sveriges bästa live i Malmö 9/5

Det var nästan en slump att man såg Ken Ring live på Deep i Malmö igår. På Veganmässans efterfest också, vilket inte är det mest logiska tillfället för Ken att titta hit. Publiken bestod mest av folk från mässan, men även en del uppenbara anhängare av hiphop-kulturen hade hittat dit. Bra gjort av dom. Promotion den här gången bestod endast av ett Facebook-utskick i torsdag. Det visade sig att ägaren till Algarve Pizza i Kirseberg - som kör hårt med sina delikata veganpizzor för tillfället - känner Ken och hade fixat hit honom i sista sekund.

Och det var nära man sket i det. Man fick veta att han skulle gå på först vid ett, men fick vänta ytterligar två timmar medan han sov ruset av sig backstage, eller vad det nu var som pågick. Lite efter tre går han på scen och lyckas bevisa att han trots det är Sveriges bästa rappare. Hur då?

1. Han fick igång publiken. Antagligen effektivare än vilken annan svensk rappare som helst. Trots att han var helt jävla fucked up och bäng bjöd han på accapellor och dissade både Adam Tensta (svenska rappare, dom e så jävla dryga...) och polisen i Rosengård.

2. Han lägger all sin energi som MC på berättelser, budskap, väl upplagda låtar. Det är viktigare än rimstrukturer. Han kan rada upp hits i timmar.

Live-skills och låtskrivande är det viktigaste. Jämför man honom med andra stora, svenska rappare - som ex. Organism 12 och Promoe - med singlar ute så skiner han. För det första borde Organismen sluta skriva "alternativ hiphop" i stil med Den vita kaninen och koncentrera sig på det han är riktigt jävla bra på, och för det andra vill jag citera Sydsvenskans skribent (Bounca Bitch i DJ Larges remix förtjänar däremot att spelas mycket på klubbarna).

"Som mässande vänstervriden åsiktsmaskin fungerar han sämre. Det varken berör eller upprör. Riktigt dåligt blir det när han stapplar ut på dansgolvet till Filthys publikfriande elektropop-produktioner.

Första singeln "Svennebanan" är redan en mindre youtube-hit. Har ni inte hört den ännu lär ni göra det när turistsäsongerna på Tylösand och i Visby inleds.

Musikaliskt låter den värre än om Maskinen hade remixat Markoolio. Det handlar inte bara om att den skojfriska eurodiscoproduktionen får Basshunter att framstå som Prince. Texten har ett överlägset och hånfullt tilltal som förvirrar fullständigt."

The Bomb Squad

After the holy trinity Dre and Primo and RZA, I put The Bomb Squad. Their wall-of-noise aesthetics, their approach to sampling, and their energy and aggression level (as well as their diversity) is as important a leap forward in boom bap research as the discoveries of Kurtis Mantronik or Marley Marl. Their sonic portrayal of the chaotic urban landscape is very much missed in rap music these days.

Public Enemy - Lost at Birth

Although they surely have influenced almost all producers working within hiphop, their sound gave even stronger echoes in other genres. Groups like The Prodigy, Chemical Brothers - matter of fact all that big beat, breakbeat, hardcore, jungle, drum n' bass noise - would have been impossible, or at least would have sounded very different without Public Enemy's second and third album.

Public Enemy - Anti-Nigger Machine

Among other guest productions, they went on to lay the sonic landscape for Ice Cube's brilliant first solo album, helping him to make a political record rivaling PE's efforts. And on the Juice soundtrack they helped Rakim make one of his best songs ever ("I'm a put it on a bullet... and put it in your brain!")

Rakim - Know The Ledge

As you can read in the Unkut interview, The Bomb Squad started as a soundsystem, and these days they, like many others, have continued their musical explorations into the realms of dubstep. Rockthedub has paid attention to this, and offers us two of their live mixes.

The Jacka - The Jack Artist

More Crime (Barney) was one of the great standout tracks on Cormega's Legal Hustle compilation. Listening through The Jack Artist, it's clear that The Jacka got enough greatness to fill up a full length. He continues to lay down his raps with the understated, down to earth, reflective veteran confidence we learned to love on More Crime. And just like on that track the production is laidback and dreamy (sometimes even trippy; maybe that's a Bay Area thing), built from the ground up with soul-samples that are treated with the attention and innovative spirit we know from a Ghostface record.

Feel This Clip displays a more hostile G-Funk, all pitched, psychotic Starchild raps and anger management synthesizers. You must balance the force. But when that fades into F@#k With the Mob we're reminded a problem with one too many of these modern rap albums: too many guest raps.

Still, The Jack Artist is one of the more interesting rap albums of recent times.

Playboy Tre - Liquor Store Mascot

Listening to this, it's no longer relevant to talk about "southern rap", as if it was a separate entity. This tape, like much other rap from the Southern states, transcends stereotypes and expectations. In a way it reminds me of Jay-Z, both the beats and the raps, except that I'd much rather listen to Playboy Tre. Ultramagnetic to the microphone, he got truckloads of charisma.


Other rap these days:

Max Minelli - Backpack Dreams & Hip Hop Wishes. Another southern over-achiever lays down technical raps over carefully selected slices of classic NY-boom bap. That's a recipe for success.



And these days, when the weather is warm you have to listen to some svenska klassiker:

Ken - Underjorden

Ken - Situation STHLM

Ken Ring - Hip Hop

jääääääääävlar!


Ken Ring - Hip Hop (youtube)

Ken Ring - Hip Hop (mp3)


Sveriges bäste rappare.


Ken Ring - Bounca Bitch (DJ Large Remix) (mp3)

Ken Ring - Trailer 2009 (youtube)

Ken Ring - Stockholm City (youtube)

Ken Ring - Håll Om Dom (youtube)

bonus:
Mofo the Maverick - Ken Ring

Pstq-bootlegs

Om man inte har nytt material, så kan man åtminstone gå tillbaks och dammsuga fildelarnätverken efter obskyra spår. Här finns tidiga, knasiga experiment, halvsläppta låtar och lösa samarbeten. Man blir påmind att behållningen med Sedlighetsroteln inte var Looptroops och Timbuktus skitduktiga skitnödighet, men exempelvis PstQ på Hallå:

"Jag låter det vara osagt vem som har lama texter,
har pyjamasfester, och vems brud som har adamsäpple.
Ni apar efter oss, men åt helvete med era stilbyten,
jag får lämna varje inspelning med tre jävla bilbyten."

Även om det är ojämnt, bevisas det flera gånger att PstQ kan mer än att skriva krångligt, roligt, otrevligt.

Medan jag sov:

"Jag kan inte skilja mellan verklighet och mardröm
Det som om världen trampar vatten i en malström
Jag kanske vrider mig i sängen, svettas kvicksilver
Eller sitter blickstilla i TV-flimrets krigsbilder
Tillhör det drömmen, febern, mina jämna plågor?
Filmen i mitt huvud är på temat hämnd och hem i lågor
Dårar till män som patrullerar sitt stängsel
Vid minsta misstanke statueras exempel
Och väljer dom att fängsla nån, finns det alltid svenskar som
Saknar ryggrad och låter Pentagon hämta dom
Eller har jag drömt det också? Vänta nu
Är det terrorister eller frihetskämpar vi bekämpar nu?
Jag har en dröm jag kallar flygkaparn och skyskrapan
Monstren under sängen, fanatikern och sydstatarn
Och fy satan vad den skakar mig i själens djup
Jag trodde jag var vaken så när fan tar den jäveln slut?"

B Real ft. Sick Jacken "Psycho Realm Revolution" Music Video

The institution called Soul Assasins, Psycho Realm, the exteded Cypress Hill family, is still here.

Nice beat. B-Real is almost better than he was in the past.

And Sick Jacken made one of the best songs of 2007, obviously not giving a shit about current trends in hiphop (which is refreshing).

the Greatest Rapper Of All Time

Just so you don't forget.

"Im contemplatin
My soul is in a custody fight with god or satan
Either rap or crack I go hard for paper
Niggas aint even as smart as Deja
And think they rockin me to sleep or poppin me with heat
I don't even take you serious I think you envious
I feel it I was born to deal bricks
And come through the hood in I'll whips
The Realness
Who you think you deal with I don't fear shit nigga
Fuck around and get hit up
Your blood stained the pavement like paint from a portrait I painted
Your moms seen the coffin and fainted
You're swimming with the sharks and the water is tainted
If you feel it in your heart bring it
My infrared beam is on your head
My desert eagle severs people when I squeeze it"

"Den som väntar på nåt gott...

... kan dra åt helvete."

Hade Natt klockan tolv på dagen skrivits på engelska, hade den varit en mindre underground-klassiker i höjd med Funcrusher Plus, Secret Weapons For Quiet Wars, Violent By Design.

Pstq lyckades spela in väldigt kreativa och egna låtar utan att det lät krystat. Han skapade alltså sin egen stil, vilket långt ifrån alla rappare tycks se som intressant numera.

Bristerna i göteborgarens debut var han själv på det klara med; i en gammal intervju meddelas det att nästa skiva skall spelas in i samma studio, i ett svep, i samma stämning. Det vore formeln för framgång. Och förhoppningsvis utan Supreme eller Timbuktu eller nåt sånt, men mer material liknande Vid hans dödsbädd, Vill inte Kan inte, Andas ut, Meningsfylld, och Koboltbomb.

Vi får se hur det går.