Den fjärde april var markerat sedan länge i almanackan, och
Brytburken var tidigt på plats när
Joel Mull skulle spela skivor på
Babel i Malmö. Tillsammans med Adam Beyer och Cari Lekebush har han sedan i mitten av 90-talet gjort Sverige känt för hård och djup techno av hög kvalitet. Här är han dock inte så våldsamt känd. Är det
Jante-lagen, att man inte kan bli profet i sitt eget land, handlar det om ankdammen; saknar vi Joel Mull-släpp bland pressens skivrecensioner av samma anledning som vi saknar Patrik Sjöbergsgatan i Göteborg?
Kanske handlar det om något annat. För det är inte främst med pop-melodier och hit-singlar som techno konkurrerar med ”mainstream-musiken”.
Techno är på något sätt väsenskilt och gör sig främst i en live-situation, i mixen, ögonblicket, rörligheten, den dansande publikens medskapande. Kanske kan det upplevas som hotande; både som något väldigt futuristiskt och värderaserande, men även som något djupt traditionellt som är bortträngt och bortglömt i ett djupt alienerat samhälle - återupprättandet av ritualer, gemenskaper, en sorts kommunikation både med din nästa och något högre med hjälp av repetitiv dansmusik.
Men den här kvällen det blev det inget skivvändande för hans del. Vinyl utgör nämligen inte längre byggblocken i de tillfälliga visionära katedraler av pumpande elektronik som han troget, kväll efter kväll under femton års tid har upprättat världen över. Nu äger datorn. Förklaringen till att han övergett den setup med tre vinylspelare som han tillsammans med
Adam Beyer satte Sverige på techno-kartan med är enkel: spenderar man så mycket tid med att lyssna igenom musik, och nästan får allt nytt material digitalt, vill man kunna spela det LIVE, och gärna innan man har den fysiska kopian i handen.
Efter att ha suttit på huk bakom resident-DJ:n Oscar Villata i en och halv timme och sökt rädda sina musikspår från en motstretig macbook-hårddisk tar Joel Mull kontroll över
Babels ljudsystem och rattar fram ett ömsom bländande två-timmar-set, och trots att lilla Malmö samma kväll har besök av techno-profilerna
Marc Houle från Tyskland och
Lana från Ryssland är dansgolvet hela tiden fyllt av en dansande, svettandes köttmassa.
De fem minuter som jag ber om efteråt för några snabba frågor sträcker sig utan vidare till fyrtiofem, och kliniskt fri från diva-later, bransch-bitterhet eller några djupare trauman från kraschande hårddiskar breder han ut sig på eftertänksam 90-talsstockholmska kring frågor om hårdvara, mjukvara, rave-scenen, de musikaliska uppväxtåren och själva essensen i den musik som han representerat världen runt alltsedan han 1993 släppte en tolva på New York-baserade Direct Drive tillsammans med skolkamraten Adam Beyer.
"
Så du kör alltid med datorn nuförtiden?Jag har kört med datorn sen första Final Scratch kom... 2003 kanske. Så jag har varit med och beta-testat och kört sen den första versionen. Nu är den jättebra, jag älskar den. Men jag har problem med hårddisken. När jag spelar live är det Ableton. Det är ett fantastiskt program.
Vad använder du när du producerar?Jag använder samma program, Ableton.
Men du gör väl inga ljud i Ableton?Jag har genom åren samlat på mig väldigt, väldigt mycket ljud. Det var så jag började göra musik, att jobba med sampler. Jag köpte den 92. Då hade jag inte råd med synthar. Det var en Ensoniq, den klassiska, då kunde man sampla en minut i stereo. Det var fett mäktigt. Då gjorde jag allting i den. Jag hade ingen dator, ingenting. Sen hade jag ett ljudkort med åtta kanaler ut, och en DJ-mixer. Då fick man mixa allting inuti mixern, inuti samplern, och arrangera upp låtarna också. Det var ett helt annat tänkande. Jag har alltid gillat samplingar och sample-baserad musik, den har sin egna kvantisering, man kan klippa till den och groova upp den. Det är klart jag varit inne på synthar, det har varit viktigt - men jag är inte modulerare.
Du jobbar ingenting med synthar alls?Med VST-synthar då, lite alla möjliga. Jag tror på enkelheten, att jobba det man är van med, då kommer man på idéer snabbt. Har man en idé ska man kunna få ut den fort och då jobbar jag snabbast med samplingar.
Så man kan säga att du har ett samplingsbibliotek, och så vet du att, den känslan har jag där, den stämningen där?Man har byggt upp dom ljuden som man vet låter bra. Jag tror man blir blind annars. Om du har en palett med allt, då kan du jobba med allt, och då blir det bara pannkaka. Men har du tre, fyra stycken, fem, sex stycken grejer och pressar skiten ur dom, då går det snabbare.
Du spelade i olika band förut?Jag gick i musikskola och sjöng. Jag har en klassisk bakgrund med att sjunga i kör. Jag har gjort det sen jag gick i trean. Men det var den elektroniska ljudbilden som fångade mitt intresse mest. Min plastfarsa hade en fantastisk skivsamling - allt från kraut till punk till new age, från 60-, 70-, 80-, 90-tal. Jag gjorde egna mix-tapes med hans skivor när jag var liten. Jag tror jag alltid velat kontrollera musiken. Det gjorde man på hemma hos-festerna. Tjejerna vill ha tryckare. Då hade man gjort ett blandband, med lite Frankie Goes To Hollywood, Peter Cetera, Michael Jackson. Det var viktigt med tryckare.
Och du känner dom som är Stockholms-technon sen gammalt; Adam Beyer, Cari Lekibush, Jesper Dahlbäck?Jag och Adam gick i parallellklass i gymnasiet, jag lärde känna honom när jag gick i ettan och han gick i nian; på Södra Latin. Jag var 17 och han 16, och vi började gå på rave. Det var 91. Då var rave ett helt nytt fenomen. Jag var i England på en Interrail-resa när jag var 16-17, åkte tåg mellan London, Manchester, Skottland. Jag försökte komma in på Hacienda, men var för ung. Vi var i Manchester och hamnade på någon annan klubb istället. Techno hade precis kommit.
Man hörde talas om Docklands när det kom, men det här var lite tidigare?Docklands var 96-97 tror jag. Det blev en politisk debatt. Moderaterna tog makten, och dom tog i med hårdhandskarna och skapade rave-kommissionen, en massa grejer som förstörde kulturen. Egentligen handlade det bara om droger i deras ögon. Det handlade inte om något annat. Du hade jättemycket folk som inte tog droger, men dom blev bannade för det. Det förstördes för att dom tog det till en politisk nivå. Människorna som gjorde klubben gjorde helt otroliga, sjuka uttalanden. Dom var liberaler, och gjorde en svartklubb som hette
Tritnaha i Stockholm. Här nere i Malmö har det alltid funkat, men i Stockholm funkade det inte. Dom gjorde fester och det fanns inga stängningstider. En bra grej var att det var koncentrerat på dansgolv och inte på att sälja sprit och sälja mat. Dom gjorde sina klubbar som var designade för dansmusik. Det var Tritnaha,
Frihetsfronten- och Docklands-killarna.
Skulle du vilja säga att en del av problemet var att dom som gjorde klubbarna gjorde impopulära uttalanden?Problemet var att dom ville kriga mot etablissemanget och göra uppror.
(
Vad som verkar vara Joels polare, och som stått jämte oss, har också åsikter kring den tidiga scenen:) Det såg inte så jävla bra ut heller när ägaren till, eller han som drev Stockholms första, stora techno-klubb, Turbin, åkte fast för ecstasy-innehav, och var en av de första som blev dömda för det. Det var 93-94.
(
Joel:) Men nu känns det som att det blivit rumsrent och att det är accepterat. Jag tror hela den här stormen har lagt sig för ett par år sedan. Det flyttade in på klubbar, lite finare ställen.
(
Polaren igen:) Men det finns en stor organiserad underground-kultur i Stockholm. Det finns säkert fyra eller fem kollektiv som gör fester. Idag var det en, i förra veckan var det två olika kollektiv som körde. Och alla tar in ganska stora DJ:s. Det är totala svartklubbar, fast med medlemskap.
Kan man säga att dom som är kvar inte vill skapa någon debatt eller konflikt?Precis. Det var så på 90-talet, och det är självklart att det blir uppror. Det här är det mest naturliga sättet att uttrycka sig för en människa, att dansa till rytmisk musik. Att samlas i grupp och känna gemenskap, att ha en trumresa. Trumresor har dom sysslat med sen aporna. Och det ligger där... men det finns inte i allas tankegångar. Det var en explosion som hände där, 91 till 93. Det finns en jättebra dokumentär om det -
We Call It Techno. Det är en tysk dokumentär som handlar om hur house- och techno-scenen utvecklas från 85 till 92 i Tyskland.
Hur brukar samarbetet ske med Beyer, vem gör vad? Hur är processen?Det beror på vilken studio vi sitter i, men oftast är vi tillsammans i hans studio, och då är han vid styrspakarna kan man säga. Han sitter framför datorn och mixar och arrangerar, medan jag sitter bakom och jobbar med ljud och samplingar och loopar. Så kastar jag in det, och så försöker vi hitta ett språk där någonstans.
Ni har gjort musik tillsammans väldigt länge? Har det alltid varit att han mixar mer och att du samplar?Första tolvan kom 93. Och ja, det har varit så. Det måste alltid vara någon som sitter i pilotsätet och styr. Sen sitter man och försöker hitta en balans – 'ta bort det där, testa det här istället'. Det är jävligt bra att jobba två personer, sitter man själv blir man väldigt kritisk. Det kan vara bra att vara kritisk, men det kan också stjälpa väldigt mycket för att man blir blind och tycker att allting låter skit helt plötsligt. De första 45 minuterna; hitta språket, hitta formen, och gå vidare.
Jag och Adam har gjort ett projekt nu som kommer på hans label Drumcode, som kommer med en remix av Jerome Sydenham. Och jag har precis
släppt en mix-CD för
IDJ Magazine. Det är en samlings-cd för en label som heter
Saved i England. Jag har tagit det som kommer och det som har släppts och satt ihop. Den kom ut för en vecka sen. Och sen ska jag dra igång min egna label, Inside. Många säger att jag är knäpp, men jag gör det mest för att jag vill samarbeta med människor, för att ha ett eget visitkort.
Men du planerar inte att släppa andra artister där?Det gör jag också, men inte i den utsträckningen att jag är A&R och letar efter en ny superproducent. Det ska vara samarbeten. Jag jobbar med en snubbe som heter Dustin Zahn, han bor i Minneapolis. Vi skickar filer över nätet och så gör vi en tolva tillsammans. Och en tolva med Cari Lekebush, och en med en kille som heter Staffan Linzatti. Och så turnerar jag konstant, det är det jag lever på. Jag har också varit resident på Adams
Drumcode-kvällar runtom, som warmup-DJ. Det ser jävligt bra ut i år faktiskt. Jag är jätteglad att man kan hålla på; många i min ålder är hemma med barnen nu.
Vad lyssnar du på nu som ger dig inspiration?Jag plöjer igenom så otroligt mycket musik. Varje vecka får jag hur mycket promotion-material som helst. Pär Grindvik är en otroligt speciell talang, han har ett eget sound; väldigt djup, mörk, twistad techno. Det finns en isländsk producent som heter Yagya. Han gör Basic Channel-inspirerad techno. Och Milosh från Kanada som släppt tre album som är helt fantastiska, det är mer vokala grejer, lite downtempo. Och en kille som heter Tycho; Boards of Canada-aktigt. M83, känner du till dom? Tough Alliance gillar jag. Jag är indie-kille från början, det var därför jag hamnade i Machester. Jag ville gå på Hacienda och se Stone Roses.
Jag blev så inspirerad när jag spelade i London senast och såg
Francois Kevorkian spela mellan fyra och sju på morgonen. Han är 55 bast, lika gammal som min morsa. Då tänkte jag, shit... jag kan fortsätta ett tag till, bara jag håller energin och tänker positivt.”
http://www.joelmull.comhttp://soundcloud.com/joelmullhttp://www.myspace.com/joelmull
