Stor - Pyskos (prod. Ears)

"Kompis tjänar cash, går hem och meckar en gås...
han får psykos... psykos? pyskos! psykooosss..."

Ears (vem?) har fått ihop ett sånt beat som man bara trodde Pete Rock eller vad dom från Ghostface-skivorna nu heter vore kapabla till. T o m autone är använt på ett smakfullt sätt, vilket jag trodde var omöjligt.

Att lägga ner sorgligheter över ett upplyftande, solskinande soul-beat är genialiskt, eftersom själva produktionen blir en del av terapin. Och sen har vi texten. Tänk Shunno. Jag har under flera år pratat med kompisar om att Sverige behöver en rappare som förenar det bästa med en Dogge och en Organism 12. Nu är han här, verkar det som. Det är bara till att lyfta på hatten.




En fråga återstår: Varför är Petter och Promoe med på det här mixtapet, när de under de senaste åren upplevts mer som en förbannelse för svensk rap än den välsignelse som Stor måste räknas som?

From the Wu-Marginals: Pop Da Brown Hornet

The Wu stretches far and wide, its disciples numerous.

Pop Da Brown Hornet from GP Wu is one of the lesser known swordbearers. You need his Tha Undaground Emperor if you like Wu and feel like listening to some more of that golden age boom music. It reminds me of Lord Finesse, the flow and clever punchlines and the dusty beats (courtsey of RNS, known for producing Shyheim's first classic album), but with a distinctive Shaolin twist. Among Wu-bangers such as Follow Me Up, Endangered Species, and the excellent relationsship-song Wantz & Needs, we find one of the deepest tracks ever recorded in this genre. Black On Black Crime is his S.K.I.T.S, reality rap at its best, with the saddest violin ever sampled and poetic lyrics painting the everyday madness and a hope for better days.

Pop Da Brown Hornet - Black On Black Crime

En ny rap-generation: Fittja Chrille, Masse, Kartellen, Mofo

Ända sedan Chrille hjälpte till att göra Ainasiz till en av de bästa svenska låtarna någonsin har jag väntat på mer med honom. Väntan verkar vara över. På Masses Gott & Blandat 2 hade han med Långt ifrån OK, och på youtube kan man höra Blöta kläder och framförallt Kårens stolthet, en svensk Bad Lieutenant-rap.

En ny generation håller på att ta över. Masse, produktiv och generös, ligger bakom mycket av detta, och har även producerat Samma knas varje dag som förutom Chrille gästas av Kartellen, Stor, Mohammed Ali och Aki. Den här låten är exemplarisk i sammanhanget.

Kartellen kommer säkert vara med på en kant i den nya ordningen. När man vant sig vid deras flow går det alldeles utmärkt att lyssna på dom som ett svenskt Geto Boys. Och riktig gangsta har alltid gått ihop med politik - jmf Ice-T, Scarface, osv. Kul att Mofo är med på ett hörn (ingen svensk vers ännu dock). Geografisk spridning. Nu när samhället verkligen är på väg med gasen i botten åt helvete behövs det mer sån här musik.




***

Rolig lo-fi-video till Gata upp, gata ner, en av de bästa låtarna från Stors Den nya skolans ledare.

Vilhelm Ekelund har definierat god rap-musik

I ett samtal med Vilhelm Ekelund ville vännen K.A. Svensson bestämt ha hans åsikt om den yngre poeten Gunnar Ekelöf.

"Svensson ville mildra reaktionen genom att framhålla mindre vansinniga passager i den senare delen av boken. Men Ekelund genmälde: 'Vansinniga skulle jag inte vilja kalla dem - det är alldeles för vackert ord för sådant. Vansinne är något man måste ha respekt för: en bok av en vansinnig person skulle jag läsa med största intresse. Nej, vad som berör en så ytterst vidrigt i den här sorten är just dess egenskap av motsats till vansinne: den är produkten av den kallaste avsiktlighet.'"

Avsiktlighet är ett användbart och klargörande begrepp. Det är att göra sig till i texten, att beräkna en önskad effekt hos lyssnaren, självmedvetenhet. Denna sjuka har frätt in i mycket rap-musik runt milleniumskiftet och framåt och gjort den tråkig, förutsägbar.

Självklarheten - avsiktlighetens motpol, och den egna stilen saknas. Mycket av hiphopens sorgliga tillstånd kan tillskrivas skivbolagen. Men artisterna har själva stor del i det. Jadakiss, Jay-Z, Nas, och många andra, lider med tiden mer och mer av det jag talar om; vid få tillfällen lyckas de överkomma problemet med avsiktligheten, och då får de arbeta jävla hårt. (Visst, självklart... Illmatic är kliniskt fri från avsiktlighet, men Nas är inte nån sjuttonåring som hänger på parkbänken hela dagarna längre. Rap är hans jobb.)

Vad är definitionen på självklarhet? Biggie, Too Short, Scarface, Big Pun, Tragedy Khadafi, osv...

På Show U How säger Marcus, "I heard somewhere that hip hop was dying, well give that motherfucker mouth to mouth"; om alla rappare som gnällde ägde hälften av hans självklarhet och stil så skulle de haft sitt på det torra.

Nostalgisk nedåtgång? Fokuserad pånyttfödelse?

Jag har varit frånvarande: besökte min hemstad (vilket var ett tag sen sist), låg på sjukhus några dagar, slirade över i Danmark, där jag bl a såg Miss Kittin & The Hacker.



Det var första gången jag var på Vega, men blev inte imponerad. Stället verkar drivas mer av en slags yrkesmässig formalism än något annat (vad det nu skulle vara). Samma sak med konserten. Miss Kittin är den enda pop-stjärna jag bryr mig om, och på skiva trivs hon bäst i sällskap av The Hacker. Inte på scen dock. Inte den här kvällen åtminstone. Visserligen är den kyliga framtoningen en viktig del av musiken, men det såg ut som de mest ville ha det hela överstökat (en jämförelsevis dålig kväll för dom, enligt Youtube). Favoriter som You & Us, The Soundtrack Of Now, Kiss Factory, Electronic City och Emotional Interlude saknades medan menlösa mellannummer som Rayban maldes fram helt glädjelöst. De följde åtminstone mitt råd och skippade den där Elvis-covern. PPPO, som inte är vidare spektakulär på skiva, växte till att bli rent överväldigande live; kvällens höjdpunkt.

Men det var inte främst Miss Kittin jag syftade på med rubriken.

Jag har märkt att de rap-låtar jag tvångsmässigt lyssnat på de senaste veckorna handlar om rap. Meta-rap, på ett eller annat sätt; två svenska nostalgiska tillbakablickar om att förälska sig i konstformen, en som handlar om att lära sig skriva rhymes (som sista låten på Blueprint, fast nervigare) och en hyllningslåt till döda rappare över Dead Presidents-beatet. (Tack snälle, gode Gud att det i alla fall inte rör sig om bittra New York-skallar som gnäller över att södern tagit över, att det är för mycket brudar i videos, att ingen bryr sig om veteraner som inte gjort nåt bra på femton år, osv. Jo, iofs var den där låten med Jadakiss, Saigon och Joell Ortiz som hette Hip Hop bevisligen riktigt bra, men ni vet vad som menas).


Vilken är bäst? Ken Rings Hip Hop eller Stors Min Freestyle?

Ken Ring - Hip Hop

Stor - Min Freestyle

Hip Hop är perfekt; fräsch, samplingsbaserad true-school som gräver in sig i hjärtat och citerar Nas mellan Kens innerligt tillbakablickande verser på ett mycket passande sätt. Masse å andra sidan lägger undan sin nyvunna kärlek för autotune och märkliga svennebanansamplingar och levererar det som TLK-traditionen utlovar; ständigt moderniserad och egensinnig New York-boom bap med Dogge i refrängen och kicks och snares likt betongblock. Ken visar visserligen varför han förtjänar att kallas för Sveriges bästa rappare, men Stors verser visar att troninnehavet inte är säkrat för all framtid. Rimtekniskt är han förbi, vad han gör i studion i framtiden kommer avgöra. Och vilken låt som är bäst får sommaren avgöra.

Playboy Tre - Bleachers

Max Minelli - Dead Rapperz

Likt många andra bra rappare från de södra staterna i USA är behållningen med Playboy Tre inte flerstavigheter, punchlines, battle-raps. Istället är det uttalet, närvaron, hur han rundar av sina stavelser, de ord han väljer att använda, hans ekonomiska uttrycksfullhet som räknas. Här har man inte glömt hur man använder rösten som ett instrument. Som Lil Wayne alltså, fast rakare, smartare.


Playboy Tre, the story of a drunk loner


På en låt som handlar om skriva är det dock passande att texten står i centrum. Hela Bleachers är citerbar, fylld med skarpa bilder och iaktagelser, beslutsamhet, trots, desperation, magsyra och svindel.

" What's the point in having dreams if you never try?
It's my story, now everybody knows why...

I'm in an empty gym, beating on the bleachers, trying to get my lyrics right...

They say I'm doomed... but I got tricks up my sleeve..."

Max Minelli låter mer New York, även när han vill sätta Pimp C på 100-dollarsedeln. Vi får alltså det bästa av två världar (minus videokameran och den 13-åriga flickan). Att lägga Dead Rapperz över Dead Presidents är genialiskt. Resten av hans mixtape är också jävligt fint.


Medan meta-hiphop traditionellt är nostalgistkt förbittrade historier som skvallrar om ett skapande som gått i stå och förlorat självförtroende och självklarhet är dessa fyra exempel fokuserade, hungriga, framåtblickande. Jo, som sagt, den mest intressanta rap-musiken kommer inte från New York längre. Men den regionala spridningen är ett löfte om en pånyttfödelse.

Jorge Ben - Errare Humanum Est

Song of the day. Jorge Ben on a beautiful, cosmic, Phil Spector trip.

"There are days, when I awake thinking... wanting to know... where our impulse to explore space comes from..."

Jorge Ben - Errare Humanum Est

Sveriges bästa live i Malmö 9/5

Det var nästan en slump att man såg Ken Ring live på Deep i Malmö igår. På Veganmässans efterfest också, vilket inte är det mest logiska tillfället för Ken att titta hit. Publiken bestod mest av folk från mässan, men även en del uppenbara anhängare av hiphop-kulturen hade hittat dit. Bra gjort av dom. Promotion den här gången bestod endast av ett Facebook-utskick i torsdag. Det visade sig att ägaren till Algarve Pizza i Kirseberg - som kör hårt med sina delikata veganpizzor för tillfället - känner Ken och hade fixat hit honom i sista sekund.

Och det var nära man sket i det. Man fick veta att han skulle gå på först vid ett, men fick vänta ytterligar två timmar medan han sov ruset av sig backstage, eller vad det nu var som pågick. Lite efter tre går han på scen och lyckas bevisa att han trots det är Sveriges bästa rappare. Hur då?

1. Han fick igång publiken. Antagligen effektivare än vilken annan svensk rappare som helst. Trots att han var helt jävla fucked up och bäng bjöd han på accapellor och dissade både Adam Tensta (svenska rappare, dom e så jävla dryga...) och polisen i Rosengård.

2. Han lägger all sin energi som MC på berättelser, budskap, väl upplagda låtar. Det är viktigare än rimstrukturer. Han kan rada upp hits i timmar.

Live-skills och låtskrivande är det viktigaste. Jämför man honom med andra stora, svenska rappare - som ex. Organism 12 och Promoe - med singlar ute så skiner han. För det första borde Organismen sluta skriva "alternativ hiphop" i stil med Den vita kaninen och koncentrera sig på det han är riktigt jävla bra på, och för det andra vill jag citera Sydsvenskans skribent (Bounca Bitch i DJ Larges remix förtjänar däremot att spelas mycket på klubbarna).

"Som mässande vänstervriden åsiktsmaskin fungerar han sämre. Det varken berör eller upprör. Riktigt dåligt blir det när han stapplar ut på dansgolvet till Filthys publikfriande elektropop-produktioner.

Första singeln "Svennebanan" är redan en mindre youtube-hit. Har ni inte hört den ännu lär ni göra det när turistsäsongerna på Tylösand och i Visby inleds.

Musikaliskt låter den värre än om Maskinen hade remixat Markoolio. Det handlar inte bara om att den skojfriska eurodiscoproduktionen får Basshunter att framstå som Prince. Texten har ett överlägset och hånfullt tilltal som förvirrar fullständigt."

A Damn Shame...

För jävligt helt enkelt... Hemska människor det finns!





GENERATION 2 GENERATION, WITH MUCH RESPECT...

Analord, King of Syntesizers

Which is the strongest track on the Analord-series?

AFX - Where's Your Girlfriend

Much of that project reminds me of a favourite from Drukqs.

Aphex Twin - Vordhosbn

Richard's machines play together with the same kind of warmth and joyful improvisation that you'd expect from a jazz band that's known each other for a thousand years. Perhaps he's the Hansson & Karlsson of IDM? Erik Satie as a bedroom producer? The white Miles Davis?

Is this his best track ever?

Apehx Twin - Polynomial-C

You get the impression that he made a thousand similar ones before arriving at this amazing discovery. It's so simple, so cinematic, so perfect. If I have this in the headphones when leaving home, it will be a good day.

In some of his music, especially the meditative tracks from SAWII, there is a strong arhaic, collectively subconscious, nearly religious feeling. You almost believe him when he says he composed that album in a state of lucid dreaming. It's fitting that John Peel interviews him at this place.

Aphex Twin - Stone In Focus

inget representerar bättre den förhöjda livskänslan som hör samman med den rena upptäckarglädjen i hemdatornätverkens generationer

The Producer Of Planet Rock Speaks

Some Vodka brand interviews the legendary Arthur Baker.

Was wondering the other day, when I found the weird but cool track posted below while record digging, what he has been up to since he produced Planet Rock (I mean, that record is my age. I mean that record got mad kids and grandchildren already)?

The Crazies & Arthur Baker Vs Felix Da Housecat - Quiet Riot

The Bomb Squad

After the holy trinity Dre and Primo and RZA, I put The Bomb Squad. Their wall-of-noise aesthetics, their approach to sampling, and their energy and aggression level (as well as their diversity) is as important a leap forward in boom bap research as the discoveries of Kurtis Mantronik or Marley Marl. Their sonic portrayal of the chaotic urban landscape is very much missed in rap music these days.

Public Enemy - Lost at Birth

Although they surely have influenced almost all producers working within hiphop, their sound gave even stronger echoes in other genres. Groups like The Prodigy, Chemical Brothers - matter of fact all that big beat, breakbeat, hardcore, jungle, drum n' bass noise - would have been impossible, or at least would have sounded very different without Public Enemy's second and third album.

Public Enemy - Anti-Nigger Machine

Among other guest productions, they went on to lay the sonic landscape for Ice Cube's brilliant first solo album, helping him to make a political record rivaling PE's efforts. And on the Juice soundtrack they helped Rakim make one of his best songs ever ("I'm a put it on a bullet... and put it in your brain!")

Rakim - Know The Ledge

As you can read in the Unkut interview, The Bomb Squad started as a soundsystem, and these days they, like many others, have continued their musical explorations into the realms of dubstep. Rockthedub has paid attention to this, and offers us two of their live mixes.

Funkadelic - Cosmic Slop (official video)

Funkadelic - Cosmic Slop (official video)

This is nuts. No idea they had videos (alright, in lowest-fi quality but whatever).

The Dungeon Family of the seventies, but a hundred times more ground breaking. The Stooges teaming up with Sun Ra. Yeah, they seem to be making quite a scene running around in New York in priest robes, face paint, wolf masks and diapers. Quite a crowd seems to be forming around them.

A friend who grew up in Detroit saw them perform on some random TV show right when they were getting big (somewhere around 1970 I'm guessing). He was around 12 and said it was like the martians had landed. And the music: african jungle grit, dirty delta blues burned out in urban feedback terror, all wrapped up in some pulsating ghetto spaceship funk. They really had something going on, I mean they're were more than just standing on the verge of getting it on.

Here's that great article about the greatest groups of all time that you probably missed last time.

And if you're smoking good, please get this over here.

Funkadelic - One Nation Under A Groove

Funkadelic - Whole Lotta BS

Funkadelic - Free Your Mind And Your Ass Will Follow

(Funk is its own reward.)

The Jacka - The Jack Artist

More Crime (Barney) was one of the great standout tracks on Cormega's Legal Hustle compilation. Listening through The Jack Artist, it's clear that The Jacka got enough greatness to fill up a full length. He continues to lay down his raps with the understated, down to earth, reflective veteran confidence we learned to love on More Crime. And just like on that track the production is laidback and dreamy (sometimes even trippy; maybe that's a Bay Area thing), built from the ground up with soul-samples that are treated with the attention and innovative spirit we know from a Ghostface record.

Feel This Clip displays a more hostile G-Funk, all pitched, psychotic Starchild raps and anger management synthesizers. You must balance the force. But when that fades into F@#k With the Mob we're reminded a problem with one too many of these modern rap albums: too many guest raps.

Still, The Jack Artist is one of the more interesting rap albums of recent times.

Thugstep returns

I noticed that DJ Nappy has all his classic blends, or mashups, or remixes, or whatever you call it, in a nice folder right here.

Finally I have an mp3 of Stuntin Like My Daddy again, my favourite track (and I'm not even a Lil Wayne fan) of this marginal but very entertaining subgenre.

Thank you, rockthedub, and DJ Nappy, this is classic shit.