NEW / NY URL

Jag har bestämt mig för att äntligen flytta hela skiten till wordpress.com,

glöm runkbaset.blogspot.com och brytburken.blogspot.com, nu finns allt på

brytburken.wordpress.com!



That's right folks, everything is moved to

brytburken.wordpress.com!





See y'all there!

"Is it you playing the music... or are you getting played?"

DIRECT TV: Detroit's Underground Resistance

Travelling Through The Minimal Nation #2: FORM FROM MORF

Force Tracks releases the ideal meditative urban music. While ambient, drone, noise is the typical soundtrack for sinking into the void of contemplative nothingness, the dubbed-out tech-house and digital disco that Force Tracks has specialized in means meditation in movement, it means contemplating when moving through squares, stores, parks, crowds in streets, it means the increased perception of the urban landscape when riding buses and trains with headphones. House music, generally bouncing along at around 120 bpm (which equals the heart rate of an excited human body), becomes the city's pulse.

This is not the same landscape as in the futuristic, industrial decay of Detroit, nor the deep bunker dubs of Basic Channel. This is not the wastelands. It is more affirmative than critical in relation to the modern urban landscape. That comes from a technological paradigm, from the fact that we are listening to laptop-techno, dance music that puts the best elements from IDM and glitch upon a finely mechanized funk; the analog assassins have grown up. The Birth Of New Life has become adult. Some days that feels like a good thing.

Listen to:


Andrew Weatherall - Hypercity

MRI - All That Glitters

SCSI-9 - Digital Russian

Luomo - The Present Lover

Benjamin Wild - With Compliments

Travelling Through The Minimal Nation #1: Breakthrough In The Grey Area

Listening to Robert Hood's Deep Concentration: The Grey Area Mix.

I want to thank everyone who has pointed me towards this name in the past. With time you get to the important things in life - whether it be books, movies, or music - and then it all makes sense. I rarely listen to mixes (I prefer the fully physical live situation, with people moving mechanically around me; or perhaps I just have too short attention to span), but when it is put together this brilliantly, it is visionary funk in its purest, most beautiful form. It takes you places never seen, never before imagined.


Long live modern mythology, mass movements, motherships, minimal meditation, man machines, Motor City.






"Robert Hood makes minimal Detroit techno with an emphasis on soul and experimentation over flash and popularity."

KRS-ONE - Maximum Strength

Released last year, Maximum Strength sounds much better than what an artist's 21st album should have the chance of doing.

But if you feel hiphop with reggae is played out (I don't), maybe you should pass on these.

KRS-ONE - Beware

KRS-ONE - All My Men

Low Down Drum n' Bass @ Bodoni 26/6

Fredagen den 26e juni slår vi upp portarna för en ny drum n' bass klubb här i malmö. Stället är Bodoni precis bredvid KB på bergsgatan. Om den här kvällen går bra kommer vi fortsätta att köra en kväll i månaden för att erbjuda malmös dnb törstande skara ett vattenhål att gå till.

Först ut har vi tagit hit vår gode vän Phono som står bakom Leet recordings. Som alltid utlovar han ett set med en massa nya grymma dubs blandat med klassisk dnb. Warm upen står Southern connections troopers Haywire och Camonition för.

Kom dit och supporta!

26e juni
23.00-03.00
Bodoni, Bergsgatan 20
60kr
18år
--
www.southernconnection.se
http://www.facebook.com/event.php?eid=115208106202

Efterlängtat. Malmö är törstigt!

"Pun, the one that makes the kids run"

Watching Flow TV's special on Big Pun got me listening to his classics again.

Big Pun was mad charismatic, made better battle raps than anybody, managed to pull of some OK club songs, penned introspective and relationship songs without making a fool of himself, narrated great storytelling tracks, and even dropped powerful political comments. And he was the illest lyrcially, ever. He seperated himself from other technical monsters, such as Canibus, by always keeping the multisyllable madness, the scientific, hyper futuristic lingo deep within the pain and struggles of his everyday life. It is there for a reason, not for just for showing off.

Let us look at often quoted rhyme from his first album. Being in need of money, Fat Joe and Big Pun have agreed to do a quick job for the mob. Everything seemed to go be going well, but soon they will discover something about the people they left "dead in the middle of Little Italy":

"Little did we know we riddled two middle men who didn't know diddily".

With that language-stretching syllable-fest he establishes the scene, introduces two minor characters, tells us what happened to them, and what went wrong. I'm not saying he was the greatest ever. But had he been able to carry his weight and record a catalouge as deep as those of Scarface, Cormega, Ice-T, KRS-ONE, Tupac Shakur, Kool G Rap or Rakim, he might have been just that.

At times Big Pun preferred to spit that undilluted street venom so very few artists are capable of producing these days. Besides being the most technical, he was also one of the most hardcore rappers ever. Proof below; Pun at his rawest, ugliest, at his most obnoxious and ignorant.

Fat Joe, Big Pun & Eightball - Heavy Weights

KRS-ONE and the New World Order

I watched Alex Jones' The Obama Deception yesterday (well, most of it anyway).

While it surely is wise to pay special attention to what kind of people the new president puts in his government (as we saw in the documentary mostly bank people, members of the Bilderbergs and The Trilateral Commision, leftovers from the Bush administration, even Henry Kissinger (of all people) as an advisor), Jones' extreme emphasis on certain people and secret organizations does the whole thing a disservice. Conspiracy theory does not make you feel like the world is in our hands (which it really is), but in the hands of a few very powerful men. His dada-like gusto and ability to dig up interesting factoids should be acknowledged, but his analytical tools need to be sharpened.

What I gained from watching this was mainly a deeper respect for KRS-ONE (who stops by to give his two cents on the new administration). He is one of the few rappers who has had the balls and the intelligence to critize the first black president. His message: "Don't get caught up in the emotionalism of Obama!"

Kris is still completely on top of his game, spiritually profound and verbally razor-sharp, having stayed relevant for more than 20 years, releasing more than 20 albums (Pick It Up form the youtube-clip sounds pretty dope, Maximum Strenght needs to be looked into), and succeeding with seemingly impossible tasks, such as incorporating dancehall and vegetarianism into the boom and the bap and still keeping it one hundred percent hardcore. Twenty-two years after Criminal Minded, he still smacks you over the head verbally. If it is one artist I would like to see live, it would be the Blastmaster.

Now what Alex Jones really should do is record an album with the God, supplying the anti-governmental motivation speeches and creepy electronics backdrops that we are used to from his movies to The Teacher's most politically explicit verses.

KRS-ONE f. Truck Turner - Bring It To The Cypher (prod. by DJ Premier)

Saul Williams f. KRS-ONE - Ocean Within

KRS-ONE - You Thug (prod. by Marley Marl)

KRS-ONE - Sound Of Da Police (Showbiz Remix)

"go and tell ya momma i took a bite outta ya bum..."

Learn about Paul C

Traveling at the Speed of Thought: an incredibly well written article about old school maestro Paul C, the man who taught Large Professor everything he needed to become the producer he is today, and he also supplied the musical brainpower needed to make Critical Beatdown a classic. Why is Give The Drummer Some one of the funkiest tracks ever? Because of Paul C.

Together with other genius innovators such as Kurtis Mantronik and The 45 King, he is a half-forgotten (extra obscure perhaps "because he preferred to work without contracts", and so mostly "did not receive credit for his production") master architect of this rap music thing. These people were the Premiers and Pete Rocks of their generation.

"Paul C panned the record, then he just flipped out on the programming. It was crazy.” Extra P says, “It was crazy” three more times and grimaces like it’s so good, it’s McNasty.

NORBERG UPDATE

HIGHLIGHTS:

Swedish skwee-masters Flogsta Danshall are coming to battle Finnish skwee-masters Harmönia...

Tom Hansen, who "will be playing a 1 hour tribute set with strictly The Advent tunes"...

Swedish legendary performance duo Guds söner... it's gonna be real interesting to see what they'll bring to the table...

And more dubstep!

Wu-Tang meets Blue Note

More here...

Interview with Joel Mull, 090404 (Babel, Malmö, Sweden)

I finally put my translation of the interview with techno legend Joel Mull somewhere. Check it out, he is dropping a lot of history.

Ben Sims, Satie, and the birth of techno music

Hard techno is for dancing rather than for listening alone. But some unmerciful tracks of that late industrial funk music do have that repetitive, meditative quality that makes them work just as well in your headphones as on the dance floor. They win in both situations because, as I see it, the track itself emulates the slow and subtle shifts of the uncompromising techno DJ.

Ben Sims - Jenkins Lane

Monotonous music opens your head. This concept goes back to Erik Satie.

"Vexations is a noted musical work by Erik Satie. It consists of a short chordal passage and a bass line which is repeated twice in each repetition of the piece. Satie recommends on the score that 'To play this motif 840 times in succession, it would be advisable to prepare oneself beforehand, in the deepest silence, by serious immobilities.' While the 840 repetitions aren't obligatory, many artists have followed the enigmatic suggestion and played the piece with many repetitions."

"The work was first played in public the requisite 840 times, by a team of pianists: John Cage, David Tudor, Christian Wolff, Philip Corner, Viola Farber, Robert Wood, MacRae Cook, John Cale, David Del Tredici, James Tenney, Howard Klein (the New York Times reviewer, who coincidentally was asked to play in the course of the event) and Joshua Rifkin, with two reserves, on September 9, 1963, from 6 p.m. to 12:40 p.m. the following day."

If you loop something it changes. The sounds grow. Repetition is difference. "You can't step into the same river twice", as Heraclitus put it, to which Chuck D responded, "You Can't Stop The Bum Rush". What a brother know?

DJ Mujava - Please Mugwanti

Real cool track... finally someone succeeded in doing hard house music!

Redman, Raekwon, Method Man, Ghostface Killah

Four Minutes To Lockdown

Wu always had the best posse cuts, naturally. This is the best one I have heard in a while.

The Masters / The Mastas

Is it just me, or does B-Real just get better with time? Making music with La Coka Nostra must have made him sharpen his swords. The Chef sounds hungry, so they blend together nicely, just like Wu and Cypress did on Temple Of Boom (which in my opinion still ranks among the most solid rap albums ever).

Raekwon feat. B-Real - The Masters

Cypress Hill feat. RZA & U-God - Killa Hill Niggaz (prod. by RZA)

And here is my favorite track from Freddie Foxxx's underground classic Industry Shakedown (and some bonus collabos).

Freddie Foxxx feat. M.O.P. - The Mastas

Freddie Foxxx feat. 2pac - Killa

Freddie Foxxx feat. Kool G Rap - Cook A Niggaz Ass

Brott och straff i Sverige

Det kan vara värt att läsa Roger Ibsens artikel Ingen tjänar på längre straff nu i dagarna när ni lyssnar på Kartellen eller läser i tidningarna om stenkastning i Rosengård.

"Där jag växte upp på 1960-talet fanns det vuxna män som vi ungar såg upp till. De flesta var knegare och kunde umgås med ungdomar på fritiden utomhus. Om någon gjorde något dumt tog de tag i det själva. Kan inte minnas att någon ringde polisen. Dessa vuxna ser man inte längre. Ungarna är vilsna. De som rör sig på stan eller över förortstorget på kvällarna är helt andra män med andra värderingar. De "skyddar" småkillarna på sitt sätt och det kan jag förstå. Vem skulle annars göra det? Föräldrarna som sitter hemma framför sin TV? Fältassistenterna som inte längre finns där ute? Det är en tuff värd att växa upp i när vuxna sviker."

"Mycket av problematiken med kriminalvården är narkotikalagarna.

Dels genom att de hårda straffen för narkotikabrott överbelastar fängelserna och driver upp kostnaden så att vi inte har pengar till en vettig kriminalvård för andra kriminella. Och dels genom att illegaliseringen av drogerna skapar oerhört mycket annan brottslighet som rån, stölder osv.

Problematiken fanns inte förrän politikerna i Nordiska Rådet under inverkan av USAS president Nixon började driva upp straffen för narkotikabrott. Dvs vi har skapat huvuddelen av vår kriminalitet och våra straffade genom att anamma amerikansk narkotikapolitik."

Stor - Pyskos (prod. Ears)

"Kompis tjänar cash, går hem och meckar en gås...
han får psykos... psykos? pyskos! psykooosss..."

Ears (vem?) har fått ihop ett sånt beat som man bara trodde Pete Rock eller vad dom från Ghostface-skivorna nu heter vore kapabla till. T o m autone är använt på ett smakfullt sätt, vilket jag trodde var omöjligt.

Att lägga ner sorgligheter över ett upplyftande, solskinande soul-beat är genialiskt, eftersom själva produktionen blir en del av terapin. Och sen har vi texten. Tänk Shunno. Jag har under flera år pratat med kompisar om att Sverige behöver en rappare som förenar det bästa med en Dogge och en Organism 12. Nu är han här, verkar det som. Det är bara till att lyfta på hatten.




En fråga återstår: Varför är Petter och Promoe med på det här mixtapet, när de under de senaste åren upplevts mer som en förbannelse för svensk rap än den välsignelse som Stor måste räknas som?

From the Wu-Marginals: Pop Da Brown Hornet

The Wu stretches far and wide, its disciples numerous.

Pop Da Brown Hornet from GP Wu is one of the lesser known swordbearers. You need his Tha Undaground Emperor if you like Wu and feel like listening to some more of that golden age boom music. It reminds me of Lord Finesse, the flow and clever punchlines and the dusty beats (courtsey of RNS, known for producing Shyheim's first classic album), but with a distinctive Shaolin twist. Among Wu-bangers such as Follow Me Up, Endangered Species, and the excellent relationsship-song Wantz & Needs, we find one of the deepest tracks ever recorded in this genre. Black On Black Crime is his S.K.I.T.S, reality rap at its best, with the saddest violin ever sampled and poetic lyrics painting the everyday madness and a hope for better days.

Pop Da Brown Hornet - Black On Black Crime

En ny rap-generation: Fittja Chrille, Masse, Kartellen, Mofo

Ända sedan Chrille hjälpte till att göra Ainasiz till en av de bästa svenska låtarna någonsin har jag väntat på mer med honom. Väntan verkar vara över. På Masses Gott & Blandat 2 hade han med Långt ifrån OK, och på youtube kan man höra Blöta kläder och framförallt Kårens stolthet, en svensk Bad Lieutenant-rap.

En ny generation håller på att ta över. Masse, produktiv och generös, ligger bakom mycket av detta, och har även producerat Samma knas varje dag som förutom Chrille gästas av Kartellen, Stor, Mohammed Ali och Aki. Den här låten är exemplarisk i sammanhanget.

Kartellen kommer säkert vara med på en kant i den nya ordningen. När man vant sig vid deras flow går det alldeles utmärkt att lyssna på dom som ett svenskt Geto Boys. Och riktig gangsta har alltid gått ihop med politik - jmf Ice-T, Scarface, osv. Kul att Mofo är med på ett hörn (ingen svensk vers ännu dock). Geografisk spridning. Nu när samhället verkligen är på väg med gasen i botten åt helvete behövs det mer sån här musik.




***

Rolig lo-fi-video till Gata upp, gata ner, en av de bästa låtarna från Stors Den nya skolans ledare.

Vilhelm Ekelund har definierat god rap-musik

I ett samtal med Vilhelm Ekelund ville vännen K.A. Svensson bestämt ha hans åsikt om den yngre poeten Gunnar Ekelöf.

"Svensson ville mildra reaktionen genom att framhålla mindre vansinniga passager i den senare delen av boken. Men Ekelund genmälde: 'Vansinniga skulle jag inte vilja kalla dem - det är alldeles för vackert ord för sådant. Vansinne är något man måste ha respekt för: en bok av en vansinnig person skulle jag läsa med största intresse. Nej, vad som berör en så ytterst vidrigt i den här sorten är just dess egenskap av motsats till vansinne: den är produkten av den kallaste avsiktlighet.'"

Avsiktlighet är ett användbart och klargörande begrepp. Det är att göra sig till i texten, att beräkna en önskad effekt hos lyssnaren, självmedvetenhet. Denna sjuka har frätt in i mycket rap-musik runt milleniumskiftet och framåt och gjort den tråkig, förutsägbar.

Självklarheten - avsiktlighetens motpol, och den egna stilen saknas. Mycket av hiphopens sorgliga tillstånd kan tillskrivas skivbolagen. Men artisterna har själva stor del i det. Jadakiss, Jay-Z, Nas, och många andra, lider med tiden mer och mer av det jag talar om; vid få tillfällen lyckas de överkomma problemet med avsiktligheten, och då får de arbeta jävla hårt. (Visst, självklart... Illmatic är kliniskt fri från avsiktlighet, men Nas är inte nån sjuttonåring som hänger på parkbänken hela dagarna längre. Rap är hans jobb.)

Vad är definitionen på självklarhet? Biggie, Too Short, Scarface, Big Pun, Tragedy Khadafi, osv...

På Show U How säger Marcus, "I heard somewhere that hip hop was dying, well give that motherfucker mouth to mouth"; om alla rappare som gnällde ägde hälften av hans självklarhet och stil så skulle de haft sitt på det torra.

Nostalgisk nedåtgång? Fokuserad pånyttfödelse?

Jag har varit frånvarande: besökte min hemstad (vilket var ett tag sen sist), låg på sjukhus några dagar, slirade över i Danmark, där jag bl a såg Miss Kittin & The Hacker.



Det var första gången jag var på Vega, men blev inte imponerad. Stället verkar drivas mer av en slags yrkesmässig formalism än något annat (vad det nu skulle vara). Samma sak med konserten. Miss Kittin är den enda pop-stjärna jag bryr mig om, och på skiva trivs hon bäst i sällskap av The Hacker. Inte på scen dock. Inte den här kvällen åtminstone. Visserligen är den kyliga framtoningen en viktig del av musiken, men det såg ut som de mest ville ha det hela överstökat (en jämförelsevis dålig kväll för dom, enligt Youtube). Favoriter som You & Us, The Soundtrack Of Now, Kiss Factory, Electronic City och Emotional Interlude saknades medan menlösa mellannummer som Rayban maldes fram helt glädjelöst. De följde åtminstone mitt råd och skippade den där Elvis-covern. PPPO, som inte är vidare spektakulär på skiva, växte till att bli rent överväldigande live; kvällens höjdpunkt.

Men det var inte främst Miss Kittin jag syftade på med rubriken.

Jag har märkt att de rap-låtar jag tvångsmässigt lyssnat på de senaste veckorna handlar om rap. Meta-rap, på ett eller annat sätt; två svenska nostalgiska tillbakablickar om att förälska sig i konstformen, en som handlar om att lära sig skriva rhymes (som sista låten på Blueprint, fast nervigare) och en hyllningslåt till döda rappare över Dead Presidents-beatet. (Tack snälle, gode Gud att det i alla fall inte rör sig om bittra New York-skallar som gnäller över att södern tagit över, att det är för mycket brudar i videos, att ingen bryr sig om veteraner som inte gjort nåt bra på femton år, osv. Jo, iofs var den där låten med Jadakiss, Saigon och Joell Ortiz som hette Hip Hop bevisligen riktigt bra, men ni vet vad som menas).


Vilken är bäst? Ken Rings Hip Hop eller Stors Min Freestyle?

Ken Ring - Hip Hop

Stor - Min Freestyle

Hip Hop är perfekt; fräsch, samplingsbaserad true-school som gräver in sig i hjärtat och citerar Nas mellan Kens innerligt tillbakablickande verser på ett mycket passande sätt. Masse å andra sidan lägger undan sin nyvunna kärlek för autotune och märkliga svennebanansamplingar och levererar det som TLK-traditionen utlovar; ständigt moderniserad och egensinnig New York-boom bap med Dogge i refrängen och kicks och snares likt betongblock. Ken visar visserligen varför han förtjänar att kallas för Sveriges bästa rappare, men Stors verser visar att troninnehavet inte är säkrat för all framtid. Rimtekniskt är han förbi, vad han gör i studion i framtiden kommer avgöra. Och vilken låt som är bäst får sommaren avgöra.

Playboy Tre - Bleachers

Max Minelli - Dead Rapperz

Likt många andra bra rappare från de södra staterna i USA är behållningen med Playboy Tre inte flerstavigheter, punchlines, battle-raps. Istället är det uttalet, närvaron, hur han rundar av sina stavelser, de ord han väljer att använda, hans ekonomiska uttrycksfullhet som räknas. Här har man inte glömt hur man använder rösten som ett instrument. Som Lil Wayne alltså, fast rakare, smartare.


Playboy Tre, the story of a drunk loner


På en låt som handlar om skriva är det dock passande att texten står i centrum. Hela Bleachers är citerbar, fylld med skarpa bilder och iaktagelser, beslutsamhet, trots, desperation, magsyra och svindel.

" What's the point in having dreams if you never try?
It's my story, now everybody knows why...

I'm in an empty gym, beating on the bleachers, trying to get my lyrics right...

They say I'm doomed... but I got tricks up my sleeve..."

Max Minelli låter mer New York, även när han vill sätta Pimp C på 100-dollarsedeln. Vi får alltså det bästa av två världar (minus videokameran och den 13-åriga flickan). Att lägga Dead Rapperz över Dead Presidents är genialiskt. Resten av hans mixtape är också jävligt fint.


Medan meta-hiphop traditionellt är nostalgistkt förbittrade historier som skvallrar om ett skapande som gått i stå och förlorat självförtroende och självklarhet är dessa fyra exempel fokuserade, hungriga, framåtblickande. Jo, som sagt, den mest intressanta rap-musiken kommer inte från New York längre. Men den regionala spridningen är ett löfte om en pånyttfödelse.

Jorge Ben - Errare Humanum Est

Song of the day. Jorge Ben on a beautiful, cosmic, Phil Spector trip.

"There are days, when I awake thinking... wanting to know... where our impulse to explore space comes from..."

Jorge Ben - Errare Humanum Est

Sveriges bästa live i Malmö 9/5

Det var nästan en slump att man såg Ken Ring live på Deep i Malmö igår. På Veganmässans efterfest också, vilket inte är det mest logiska tillfället för Ken att titta hit. Publiken bestod mest av folk från mässan, men även en del uppenbara anhängare av hiphop-kulturen hade hittat dit. Bra gjort av dom. Promotion den här gången bestod endast av ett Facebook-utskick i torsdag. Det visade sig att ägaren till Algarve Pizza i Kirseberg - som kör hårt med sina delikata veganpizzor för tillfället - känner Ken och hade fixat hit honom i sista sekund.

Och det var nära man sket i det. Man fick veta att han skulle gå på först vid ett, men fick vänta ytterligar två timmar medan han sov ruset av sig backstage, eller vad det nu var som pågick. Lite efter tre går han på scen och lyckas bevisa att han trots det är Sveriges bästa rappare. Hur då?

1. Han fick igång publiken. Antagligen effektivare än vilken annan svensk rappare som helst. Trots att han var helt jävla fucked up och bäng bjöd han på accapellor och dissade både Adam Tensta (svenska rappare, dom e så jävla dryga...) och polisen i Rosengård.

2. Han lägger all sin energi som MC på berättelser, budskap, väl upplagda låtar. Det är viktigare än rimstrukturer. Han kan rada upp hits i timmar.

Live-skills och låtskrivande är det viktigaste. Jämför man honom med andra stora, svenska rappare - som ex. Organism 12 och Promoe - med singlar ute så skiner han. För det första borde Organismen sluta skriva "alternativ hiphop" i stil med Den vita kaninen och koncentrera sig på det han är riktigt jävla bra på, och för det andra vill jag citera Sydsvenskans skribent (Bounca Bitch i DJ Larges remix förtjänar däremot att spelas mycket på klubbarna).

"Som mässande vänstervriden åsiktsmaskin fungerar han sämre. Det varken berör eller upprör. Riktigt dåligt blir det när han stapplar ut på dansgolvet till Filthys publikfriande elektropop-produktioner.

Första singeln "Svennebanan" är redan en mindre youtube-hit. Har ni inte hört den ännu lär ni göra det när turistsäsongerna på Tylösand och i Visby inleds.

Musikaliskt låter den värre än om Maskinen hade remixat Markoolio. Det handlar inte bara om att den skojfriska eurodiscoproduktionen får Basshunter att framstå som Prince. Texten har ett överlägset och hånfullt tilltal som förvirrar fullständigt."

A Damn Shame...

För jävligt helt enkelt... Hemska människor det finns!





GENERATION 2 GENERATION, WITH MUCH RESPECT...

Analord, King of Syntesizers

Which is the strongest track on the Analord-series?

AFX - Where's Your Girlfriend

Much of that project reminds me of a favourite from Drukqs.

Aphex Twin - Vordhosbn

Richard's machines play together with the same kind of warmth and joyful improvisation that you'd expect from a jazz band that's known each other for a thousand years. Perhaps he's the Hansson & Karlsson of IDM? Erik Satie as a bedroom producer? The white Miles Davis?

Is this his best track ever?

Apehx Twin - Polynomial-C

You get the impression that he made a thousand similar ones before arriving at this amazing discovery. It's so simple, so cinematic, so perfect. If I have this in the headphones when leaving home, it will be a good day.

In some of his music, especially the meditative tracks from SAWII, there is a strong arhaic, collectively subconscious, nearly religious feeling. You almost believe him when he says he composed that album in a state of lucid dreaming. It's fitting that John Peel interviews him at this place.

Aphex Twin - Stone In Focus

inget representerar bättre den förhöjda livskänslan som hör samman med den rena upptäckarglädjen i hemdatornätverkens generationer

The Producer Of Planet Rock Speaks

Some Vodka brand interviews the legendary Arthur Baker.

Was wondering the other day, when I found the weird but cool track posted below while record digging, what he has been up to since he produced Planet Rock (I mean, that record is my age. I mean that record got mad kids and grandchildren already)?

The Crazies & Arthur Baker Vs Felix Da Housecat - Quiet Riot

The Bomb Squad

After the holy trinity Dre and Primo and RZA, I put The Bomb Squad. Their wall-of-noise aesthetics, their approach to sampling, and their energy and aggression level (as well as their diversity) is as important a leap forward in boom bap research as the discoveries of Kurtis Mantronik or Marley Marl. Their sonic portrayal of the chaotic urban landscape is very much missed in rap music these days.

Public Enemy - Lost at Birth

Although they surely have influenced almost all producers working within hiphop, their sound gave even stronger echoes in other genres. Groups like The Prodigy, Chemical Brothers - matter of fact all that big beat, breakbeat, hardcore, jungle, drum n' bass noise - would have been impossible, or at least would have sounded very different without Public Enemy's second and third album.

Public Enemy - Anti-Nigger Machine

Among other guest productions, they went on to lay the sonic landscape for Ice Cube's brilliant first solo album, helping him to make a political record rivaling PE's efforts. And on the Juice soundtrack they helped Rakim make one of his best songs ever ("I'm a put it on a bullet... and put it in your brain!")

Rakim - Know The Ledge

As you can read in the Unkut interview, The Bomb Squad started as a soundsystem, and these days they, like many others, have continued their musical explorations into the realms of dubstep. Rockthedub has paid attention to this, and offers us two of their live mixes.

Funkadelic - Cosmic Slop (official video)

Funkadelic - Cosmic Slop (official video)

This is nuts. No idea they had videos (alright, in lowest-fi quality but whatever).

The Dungeon Family of the seventies, but a hundred times more ground breaking. The Stooges teaming up with Sun Ra. Yeah, they seem to be making quite a scene running around in New York in priest robes, face paint, wolf masks and diapers. Quite a crowd seems to be forming around them.

A friend who grew up in Detroit saw them perform on some random TV show right when they were getting big (somewhere around 1970 I'm guessing). He was around 12 and said it was like the martians had landed. And the music: african jungle grit, dirty delta blues burned out in urban feedback terror, all wrapped up in some pulsating ghetto spaceship funk. They really had something going on, I mean they're were more than just standing on the verge of getting it on.

Here's that great article about the greatest groups of all time that you probably missed last time.

And if you're smoking good, please get this over here.

Funkadelic - One Nation Under A Groove

Funkadelic - Whole Lotta BS

Funkadelic - Free Your Mind And Your Ass Will Follow

(Funk is its own reward.)

The Jacka - The Jack Artist

More Crime (Barney) was one of the great standout tracks on Cormega's Legal Hustle compilation. Listening through The Jack Artist, it's clear that The Jacka got enough greatness to fill up a full length. He continues to lay down his raps with the understated, down to earth, reflective veteran confidence we learned to love on More Crime. And just like on that track the production is laidback and dreamy (sometimes even trippy; maybe that's a Bay Area thing), built from the ground up with soul-samples that are treated with the attention and innovative spirit we know from a Ghostface record.

Feel This Clip displays a more hostile G-Funk, all pitched, psychotic Starchild raps and anger management synthesizers. You must balance the force. But when that fades into F@#k With the Mob we're reminded a problem with one too many of these modern rap albums: too many guest raps.

Still, The Jack Artist is one of the more interesting rap albums of recent times.

Thugstep returns

I noticed that DJ Nappy has all his classic blends, or mashups, or remixes, or whatever you call it, in a nice folder right here.

Finally I have an mp3 of Stuntin Like My Daddy again, my favourite track (and I'm not even a Lil Wayne fan) of this marginal but very entertaining subgenre.

Thank you, rockthedub, and DJ Nappy, this is classic shit.

Force Tracks for the summer

I dagarna ligger det väldigt nära till hands att lyssna igenom Force Tracks-katalogen. Techno, som vanligtvis hör natten till, har i den tappning som SCSI-9, Swayzak, MRI, Luomo och Dub Taylor serverar mer att göra med solsken och den urbana semesterns intensiva ljusupplevelser än industriområden och mörka, fuktiga nattklubbar (även fall det ena inte utesluter det andra).

Det här är den perfekta musiken en solig dag när du sitter på vagnen eller går nerför gatan, eller bara sitter rakt upp och ner i parken eller på en uteservering med en kall och kollar på folk; samtidigt oemotståndligt studsig och atmosfäriskt drömsk dansmusik.

Luomo - Body Speaking

MRI - Data Boogie

Scsi-9 - deep&fax

En låt som heter nåt med fax (också HST:s weapon of choice) får två tummar upp. Brytburken har alltid haft ett gott öga till arkaiska kommunikationsmedel - som ex. text-tv-tangentbordet och rörpostsystemet.

Cold Rob: A-Z mix series

Calfornian techno maverick Cold Rob, now living somewhere among the lush hills of São Paulo State, Brazil, sends us this:

I'M STARTING A NEW MIX SERIES A-Z.

HERE'S "A". I HOPE YOU LIKE IT.

PEACE

zSHARE - Cold Rob A.mp3

Starting out tech-house, the set goes into some harder stuff. Dope shit all the way through. Now where's "B"?

Chip music made good

For me personally, chip music rarely goes beyond interesting, but this live set from Quarta330 really delivers, going from an opening west coast vibe through traditional gaming style to bouncy house vibes.

(via Chipflip)

Playboy Tre - Liquor Store Mascot

Listening to this, it's no longer relevant to talk about "southern rap", as if it was a separate entity. This tape, like much other rap from the Southern states, transcends stereotypes and expectations. In a way it reminds me of Jay-Z, both the beats and the raps, except that I'd much rather listen to Playboy Tre. Ultramagnetic to the microphone, he got truckloads of charisma.


Other rap these days:

Max Minelli - Backpack Dreams & Hip Hop Wishes. Another southern over-achiever lays down technical raps over carefully selected slices of classic NY-boom bap. That's a recipe for success.



And these days, when the weather is warm you have to listen to some svenska klassiker:

Ken - Underjorden

Ken - Situation STHLM

The best of Brazilian Reggae

Brytburken is sending good vibrations to the best of Brazilian Reggae... A TROPA!

Jorge Ben is a genius

Jorge Ben - A Banda Do Ze Pretinho

Play this on the high volume. It's time to clean up your head for the new week.





Jorge Ben, one of the great geniuses of Brazilian music.

Saw this guy live in the center of São Paulo together with another 100,000 people. He pumped out his hot buttered samba for some three hours, calling up girls from the crowd to dance around on stage during a climatic medley that ended with a stunning tribute to his protector... São Jorge. The sixty-six year old musician made it well worth missing Afrika Bambaataa, who played at the same time, but on the other side of the city center.

Racionais MC's - Jorge Da Capadócia

"den musik som Nietzsche predikar"

"I slutändan bör det betvivlas om den musik som Nietzsche predikar kan fångas, vare sig i notskrift eller som ljudinspelning. Snarare handlar det kanske om en ett annat sätt att använda musik, att låta musiken genomsyra tillvaron."

Ken Ring - Hip Hop

jääääääääävlar!


Ken Ring - Hip Hop (youtube)

Ken Ring - Hip Hop (mp3)


Sveriges bäste rappare.


Ken Ring - Bounca Bitch (DJ Large Remix) (mp3)

Ken Ring - Trailer 2009 (youtube)

Ken Ring - Stockholm City (youtube)

Ken Ring - Håll Om Dom (youtube)

bonus:
Mofo the Maverick - Ken Ring

Norbergfestival 2009 is OK

http://www.norbergfestival.com/artists/2009/





- C64-trickster Goto80 is the only one that looks familiar at a first glance... But I dug beneath the surface, and I'm digging what I found:

- SKAM-artist Ola Bergman

- UK techno legends B12

- If Milanese gets "more than OK'd" by known dubstep-hater Altemark, he has to be doing a good job at beating the most out of the genre.

- "There is little known about Syntheme, who keeps very discreet; but rumours circulate of the origins of her work, and whispers of collaborations with Global Goon and Aphex Twin refuse to disappear."

- The DJ Producer: almost-gabber if I remember correctly... should be interesting at least.

We'll meet there...!!!

Intervju med Joel Mull - (090404 @ Babel, Malmö)

Den fjärde april var markerat sedan länge i almanackan, och Brytburken var tidigt på plats när Joel Mull skulle spela skivor på Babel i Malmö. Tillsammans med Adam Beyer och Cari Lekebush har han sedan i mitten av 90-talet gjort Sverige känt för hård och djup techno av hög kvalitet. Här är han dock inte så våldsamt känd. Är det Jante-lagen, att man inte kan bli profet i sitt eget land, handlar det om ankdammen; saknar vi Joel Mull-släpp bland pressens skivrecensioner av samma anledning som vi saknar Patrik Sjöbergsgatan i Göteborg?

Kanske handlar det om något annat. För det är inte främst med pop-melodier och hit-singlar som techno konkurrerar med ”mainstream-musiken”. Techno är på något sätt väsenskilt och gör sig främst i en live-situation, i mixen, ögonblicket, rörligheten, den dansande publikens medskapande. Kanske kan det upplevas som hotande; både som något väldigt futuristiskt och värderaserande, men även som något djupt traditionellt som är bortträngt och bortglömt i ett djupt alienerat samhälle - återupprättandet av ritualer, gemenskaper, en sorts kommunikation både med din nästa och något högre med hjälp av repetitiv dansmusik.

Men den här kvällen det blev det inget skivvändande för hans del. Vinyl utgör nämligen inte längre byggblocken i de tillfälliga visionära katedraler av pumpande elektronik som han troget, kväll efter kväll under femton års tid har upprättat världen över. Nu äger datorn. Förklaringen till att han övergett den setup med tre vinylspelare som han tillsammans med Adam Beyer satte Sverige på techno-kartan med är enkel: spenderar man så mycket tid med att lyssna igenom musik, och nästan får allt nytt material digitalt, vill man kunna spela det LIVE, och gärna innan man har den fysiska kopian i handen.

Efter att ha suttit på huk bakom resident-DJ:n Oscar Villata i en och halv timme och sökt rädda sina musikspår från en motstretig macbook-hårddisk tar Joel Mull kontroll över Babels ljudsystem och rattar fram ett ömsom bländande två-timmar-set, och trots att lilla Malmö samma kväll har besök av techno-profilerna Marc Houle från Tyskland och Lana från Ryssland är dansgolvet hela tiden fyllt av en dansande, svettandes köttmassa.

De fem minuter som jag ber om efteråt för några snabba frågor sträcker sig utan vidare till fyrtiofem, och kliniskt fri från diva-later, bransch-bitterhet eller några djupare trauman från kraschande hårddiskar breder han ut sig på eftertänksam 90-talsstockholmska kring frågor om hårdvara, mjukvara, rave-scenen, de musikaliska uppväxtåren och själva essensen i den musik som han representerat världen runt alltsedan han 1993 släppte en tolva på New York-baserade Direct Drive tillsammans med skolkamraten Adam Beyer.





"Så du kör alltid med datorn nuförtiden?

Jag har kört med datorn sen första Final Scratch kom... 2003 kanske. Så jag har varit med och beta-testat och kört sen den första versionen. Nu är den jättebra, jag älskar den. Men jag har problem med hårddisken. När jag spelar live är det Ableton. Det är ett fantastiskt program.

Vad använder du när du producerar?

Jag använder samma program, Ableton.

Men du gör väl inga ljud i Ableton?

Jag har genom åren samlat på mig väldigt, väldigt mycket ljud. Det var så jag började göra musik, att jobba med sampler. Jag köpte den 92. Då hade jag inte råd med synthar. Det var en Ensoniq, den klassiska, då kunde man sampla en minut i stereo. Det var fett mäktigt. Då gjorde jag allting i den. Jag hade ingen dator, ingenting. Sen hade jag ett ljudkort med åtta kanaler ut, och en DJ-mixer. Då fick man mixa allting inuti mixern, inuti samplern, och arrangera upp låtarna också. Det var ett helt annat tänkande. Jag har alltid gillat samplingar och sample-baserad musik, den har sin egna kvantisering, man kan klippa till den och groova upp den. Det är klart jag varit inne på synthar, det har varit viktigt - men jag är inte modulerare.

Du jobbar ingenting med synthar alls?

Med VST-synthar då, lite alla möjliga. Jag tror på enkelheten, att jobba det man är van med, då kommer man på idéer snabbt. Har man en idé ska man kunna få ut den fort och då jobbar jag snabbast med samplingar.

Så man kan säga att du har ett samplingsbibliotek, och så vet du att, den känslan har jag där, den stämningen där?

Man har byggt upp dom ljuden som man vet låter bra. Jag tror man blir blind annars. Om du har en palett med allt, då kan du jobba med allt, och då blir det bara pannkaka. Men har du tre, fyra stycken, fem, sex stycken grejer och pressar skiten ur dom, då går det snabbare.

Du spelade i olika band förut?

Jag gick i musikskola och sjöng. Jag har en klassisk bakgrund med att sjunga i kör. Jag har gjort det sen jag gick i trean. Men det var den elektroniska ljudbilden som fångade mitt intresse mest. Min plastfarsa hade en fantastisk skivsamling - allt från kraut till punk till new age, från 60-, 70-, 80-, 90-tal. Jag gjorde egna mix-tapes med hans skivor när jag var liten. Jag tror jag alltid velat kontrollera musiken. Det gjorde man på hemma hos-festerna. Tjejerna vill ha tryckare. Då hade man gjort ett blandband, med lite Frankie Goes To Hollywood, Peter Cetera, Michael Jackson. Det var viktigt med tryckare.

Och du känner dom som är Stockholms-technon sen gammalt; Adam Beyer, Cari Lekibush, Jesper Dahlbäck?

Jag och Adam gick i parallellklass i gymnasiet, jag lärde känna honom när jag gick i ettan och han gick i nian; på Södra Latin. Jag var 17 och han 16, och vi började gå på rave. Det var 91. Då var rave ett helt nytt fenomen. Jag var i England på en Interrail-resa när jag var 16-17, åkte tåg mellan London, Manchester, Skottland. Jag försökte komma in på Hacienda, men var för ung. Vi var i Manchester och hamnade på någon annan klubb istället. Techno hade precis kommit.

Man hörde talas om Docklands när det kom, men det här var lite tidigare?

Docklands var 96-97 tror jag. Det blev en politisk debatt. Moderaterna tog makten, och dom tog i med hårdhandskarna och skapade rave-kommissionen, en massa grejer som förstörde kulturen. Egentligen handlade det bara om droger i deras ögon. Det handlade inte om något annat. Du hade jättemycket folk som inte tog droger, men dom blev bannade för det. Det förstördes för att dom tog det till en politisk nivå. Människorna som gjorde klubben gjorde helt otroliga, sjuka uttalanden. Dom var liberaler, och gjorde en svartklubb som hette Tritnaha i Stockholm. Här nere i Malmö har det alltid funkat, men i Stockholm funkade det inte. Dom gjorde fester och det fanns inga stängningstider. En bra grej var att det var koncentrerat på dansgolv och inte på att sälja sprit och sälja mat. Dom gjorde sina klubbar som var designade för dansmusik. Det var Tritnaha, Frihetsfronten- och Docklands-killarna.

Skulle du vilja säga att en del av problemet var att dom som gjorde klubbarna gjorde impopulära uttalanden?

Problemet var att dom ville kriga mot etablissemanget och göra uppror.

(Vad som verkar vara Joels polare, och som stått jämte oss, har också åsikter kring den tidiga scenen:) Det såg inte så jävla bra ut heller när ägaren till, eller han som drev Stockholms första, stora techno-klubb, Turbin, åkte fast för ecstasy-innehav, och var en av de första som blev dömda för det. Det var 93-94.

(Joel:) Men nu känns det som att det blivit rumsrent och att det är accepterat. Jag tror hela den här stormen har lagt sig för ett par år sedan. Det flyttade in på klubbar, lite finare ställen.

(Polaren igen:) Men det finns en stor organiserad underground-kultur i Stockholm. Det finns säkert fyra eller fem kollektiv som gör fester. Idag var det en, i förra veckan var det två olika kollektiv som körde. Och alla tar in ganska stora DJ:s. Det är totala svartklubbar, fast med medlemskap.

Kan man säga att dom som är kvar inte vill skapa någon debatt eller konflikt?

Precis. Det var så på 90-talet, och det är självklart att det blir uppror. Det här är det mest naturliga sättet att uttrycka sig för en människa, att dansa till rytmisk musik. Att samlas i grupp och känna gemenskap, att ha en trumresa. Trumresor har dom sysslat med sen aporna. Och det ligger där... men det finns inte i allas tankegångar. Det var en explosion som hände där, 91 till 93. Det finns en jättebra dokumentär om det - We Call It Techno. Det är en tysk dokumentär som handlar om hur house- och techno-scenen utvecklas från 85 till 92 i Tyskland.

Hur brukar samarbetet ske med Beyer, vem gör vad? Hur är processen?

Det beror på vilken studio vi sitter i, men oftast är vi tillsammans i hans studio, och då är han vid styrspakarna kan man säga. Han sitter framför datorn och mixar och arrangerar, medan jag sitter bakom och jobbar med ljud och samplingar och loopar. Så kastar jag in det, och så försöker vi hitta ett språk där någonstans.



Ni har gjort musik tillsammans väldigt länge? Har det alltid varit att han mixar mer och att du samplar?

Första tolvan kom 93. Och ja, det har varit så. Det måste alltid vara någon som sitter i pilotsätet och styr. Sen sitter man och försöker hitta en balans – 'ta bort det där, testa det här istället'. Det är jävligt bra att jobba två personer, sitter man själv blir man väldigt kritisk. Det kan vara bra att vara kritisk, men det kan också stjälpa väldigt mycket för att man blir blind och tycker att allting låter skit helt plötsligt. De första 45 minuterna; hitta språket, hitta formen, och gå vidare.

Jag och Adam har gjort ett projekt nu som kommer på hans label Drumcode, som kommer med en remix av Jerome Sydenham. Och jag har precis släppt en mix-CD för IDJ Magazine. Det är en samlings-cd för en label som heter Saved i England. Jag har tagit det som kommer och det som har släppts och satt ihop. Den kom ut för en vecka sen. Och sen ska jag dra igång min egna label, Inside. Många säger att jag är knäpp, men jag gör det mest för att jag vill samarbeta med människor, för att ha ett eget visitkort.

Men du planerar inte att släppa andra artister där?

Det gör jag också, men inte i den utsträckningen att jag är A&R och letar efter en ny superproducent. Det ska vara samarbeten. Jag jobbar med en snubbe som heter Dustin Zahn, han bor i Minneapolis. Vi skickar filer över nätet och så gör vi en tolva tillsammans. Och en tolva med Cari Lekebush, och en med en kille som heter Staffan Linzatti. Och så turnerar jag konstant, det är det jag lever på. Jag har också varit resident på Adams Drumcode-kvällar runtom, som warmup-DJ. Det ser jävligt bra ut i år faktiskt. Jag är jätteglad att man kan hålla på; många i min ålder är hemma med barnen nu.

Vad lyssnar du på nu som ger dig inspiration?

Jag plöjer igenom så otroligt mycket musik. Varje vecka får jag hur mycket promotion-material som helst. Pär Grindvik är en otroligt speciell talang, han har ett eget sound; väldigt djup, mörk, twistad techno. Det finns en isländsk producent som heter Yagya. Han gör Basic Channel-inspirerad techno. Och Milosh från Kanada som släppt tre album som är helt fantastiska, det är mer vokala grejer, lite downtempo. Och en kille som heter Tycho; Boards of Canada-aktigt. M83, känner du till dom? Tough Alliance gillar jag. Jag är indie-kille från början, det var därför jag hamnade i Machester. Jag ville gå på Hacienda och se Stone Roses.

Jag blev så inspirerad när jag spelade i London senast och såg Francois Kevorkian spela mellan fyra och sju på morgonen. Han är 55 bast, lika gammal som min morsa. Då tänkte jag, shit... jag kan fortsätta ett tag till, bara jag håller energin och tänker positivt.”


http://www.joelmull.com
http://soundcloud.com/joelmull
http://www.myspace.com/joelmull

Kraftwerk news but old

Old but news to me, according to Wikipedia:

"Florian Schneider, one of the two original co-founders of the pioneering German electronic group Kraftwerk left on 21 November 2008. Commenting shortly after Schneider left the band, the Independent newspaper had this to say about Schneider's departure: 'There is something brilliantly Kraftwerkian about the news that Florian Schneider, a founder member of the German electronic pioneers, is leaving the band to pursue a solo career. Many successful bands break up after just a few years. It has apparently taken Schneider and his musical partner, Ralf Hütter, four decades to discover musical differences.'"

Perhaps The Hacker is right. Is Computer World the best album ever?

On the other hand, you can't hate on someone if he prefers one of these meisterwerken.

"Along with their message about the unification of man and machine, it seems, Kraftwerk is suggesting that we are all citizens of the same global community. "This is because we live in Düsseldorf," Hütter points out. "It's in Germany but it's only 20 minutes from Holland and a little more than half an hour from Belgium, not even two hours from France. It's a very mixed area."

The tunes Europe Endless and Trans-Europe Express also express this idea. "We travel a lot in Europe," Hütter reports. "And it's not like in America, where you travel a thousand miles and you're still in America. Here we have to adapt to different situations more. And electronic music, I find, is by nature an international medium. Radio waves go around the world, and this music can be understood and can communicate with people all around the world. Our music has been called industrial folk music. That's the way we see it. There's something ethnic about it. Wherever you go, you never leave the modern world." This is especially true of Düsseldorf, because the town was the center of German industry before World War ll and consequently was bombed and completely destroyed. The entire city today is newly built. "All our traditions were cut off" Hütter says. "It left a vacuum. We are the first post-War generation, and so we are the beginning of something new"

Because Düsseldorf is still heavily industrial, the sounds of industry have themselves had a direct impact on Kraftwerk's music. "Our first album was recorded in a studio that was right in the middle of an oil refinery" Hütter recalls. "When we came out the door we could hear the sound of those big flames burning off the fumes - all kinds of industrial noises. Even engines are a kind of music. You can hear the harmonics in their tones. When you walk down the street you have a concert; the cars play symphonies. And we use this fact in our music. ln Autobahn the cars hum a melody. In Trans-Europe Express the train itself is singing."

But in spite of this emphasis on sound effects, much of Kraftwerk's music has straightforward tonality and simple, easy-to-understand melodic lines. Entire sections of a tune or even whole tunes may be played on a single chord. The music is invariably in 4/4 time, and virtually always falls into precise, regular, four-bar phrases. Which certainly doesn't sound progressive when you describe it that way. The effect on the listener, however, is another story."

(from Electro Shock! Groundbreakers of Synth Music; Greg Rule)